Skrivet av: AN | 30 augusti 2009

Jag trodde spriten skulle befria mig

Jag läste i dag denna artikel i Aftonbladet… Denna borde alla med ungdomar läsa för att få en insikt hur det kan gå och vad man som förälder borde anamma för att inte en dag själv vara där: 

Jenny, 24, gick från bråkstake till bibelläsande helnykterist

”Från att vara tjejen som drack, svor och skolkade sig igenom ­tonåren – till en bibelläsande helnykterist som känner ren lycka. När Jenny Ölund blev frälst förändrades hennes liv. ”Många har fördomar mot kristna. Jag vet, för jag var likadan själv i tonåren, jag tyckte att troende kunde vara rätt konstiga. Mina föräldrar är inte alls kristna och den enda kontakten jag hade med kyrkan som liten var genom kyrkans barntimmar. Där sjöng vi och lekte och jag kommer ihåg att jag kände mig lycklig när jag var där. Mer kristen än så var inte min uppväxt.

I själva verket söp jag bort mina tonår tillsammans med andra ungdomar. Vi började festa redan som fjortonåringar och drack hembränt flera kvällar i veckan. Vi blev jätteberusade, svor, var stökiga och tog ingenting på allvar. Jag levde bara för dagen och brydde mig inte det minsta om skolan. Ena timmen kunde jag sitta hemma i föräldrahemmet i Piteå, medan jag nästa timme var borta i någon grannkommun, många mil bort. Utan riktig anledning.

Någonstans inom mig kände jag att det här sättet att leva inte var det rätta. Men alla andra i min ålder verkade leva så, så jag trodde att det var så livet skulle vara. Därför försökte jag göra allt för att de negativa känslorna inte skulle ta över mitt liv.

Men så kom en dag när jag inte kunde stå emot ångesten längre. Det skedde för fyra år sedan, i samband med att jag blev tillsammans med min pojkvän Johannes. Jag började reflektera över mitt liv och kom till insikt om hur destruktivt jag hade levt och hur lite jag hade förstått, egentligen.

Med fasa insåg jag hur illa jag hade behandlat människor i min omgivning. Jag hade bland annat sagt väldigt elaka saker till mina föräldrar och vänner. Nu förstod jag att ett sådant beteende inte löste någonting. Och jag kunde inte fortsätta att supa varje helg och tro att spriten skulle befria mig från mina problem.

Jag blev totalt förändrad. Nästan som förlamad. Det gick inte att kliva ur sängen på morgnarna. Jag var så ledsen över hur jag hade levt att jag kunde ställa mig upp och bara skrika. Jag slutade umgås med flertalet av mina vänner och var mest hemma med Johannes. Det var väldigt ensamt.

När jag var som mest ledsen började jag tänka tillbaka på kyrkans barntimmar och den positiva känslan som jag brukade få när jag var där. Minnet fick mig att fundera på Gud.

Under den här tiden lärde jag också känna Johannes föräldrar, som var kristna. Jag tyckte mycket om dem och de var inte alls tokiga, som jag tidigare hade föreställt mig frälsta människor. Mina fördomar försvann och med tiden blev jag allt mer nyfiken på kristendomen.

En dag när min pojkvän kom hem till vår lägenhet var han totalt förändrad. Kroppsligen var han naturligtvis samma kille som tidigare, men han strålade av positiv energi och det var en helt ny känsla över honom. Han hade blivit frälst.

Jag fick mig en rejäl tankeställare och blev jättenyfiken på Gud. Jag ville ju också må så där bra som Johannes och tänkte att jag måste göra allt för att uppnå hans tillstånd. Samtidigt trodde jag aldrig att Gud skulle förlåta mig för saker som jag hade sagt, eller för hur jag hade druckit och svurit. Men så funderade jag över Johannes tidigare liv och insåg att han hade levt på samma sätt som jag. Nu verkade han så ren. Som om han hade levt det lugnaste liv i världen. Om han kunde bli förlåten kunde väl jag också, tänkte jag och åkte till ett möte i Filadelfiakyrkan.

Det var då, tidigt i våras, som mitt liv skulle förändras totalt – på rekordtid. Under det där mötet hände det någonting med mig. Det låter kanske konstigt, men från det att tillställningen var över, till det att jag kom hem till Johannes föräldrar efteråt för att fika, blev jag frälst. Det var en märklig upplevelse. Under ett par timmars tid kändes allt successivt lättare och bördan från mina axlar försvann. Väl hemma hos mina svärföräldrar mådde jag sjukligt bra, hela jag fylldes av ren lycka! Det var som om jag var ett litet barn utan bekymmer igen. Det var så ofattbart att jag började skratta – och gråta, om vartannat. Jag hade bett om att få syndernas förlåtelse. Nu fick jag en känsla av att Gud faktiskt hade förlåtit mig för allt dumt.

För en tid sedan slutade jag dricka alkohol helt. Inte för att jag tycker att det är fel att ta ett glas vin till maten eller så. Det är det överdrivna drickandet jag är emot, som gör att man tappar omdömet och säger fel saker. Men för mig personligen känns det helt enkelt inte bra att dricka längre. Hela mitt liv har jag sökt något: En ny pojkvän, nya resmål, vänner, men inte nu. Nu har jag fått ro. Till exempel vaknar jag inte längre på morgonen och känner att allt är jobbigt, nu kliver jag ur sängen med glädje och funderar inte så mycket. Livet flyter på så mycket bättre än tidigare också. Senaste åren har jag sökt in till olika skolor för att läsa upp mina betyg, men aldrig blivit antagen. Men nu, nu tar jag mig plötsligt in på allt: Jag har kommit in på en folkhögskola till hösten och jag har fått en praktikplats på ett företag fram till dess, som dessutom låter mig ta körlektioner på arbetstid.

 Vissa frågar mig om jag är rädd att det här härliga tillståndet ska försvinna, men det tror jag inte att det gör. Jag är övertygad om att det är så här det är. Alltså, jag har blivit frälst och det kommer jag att vara resten av mitt liv. Ingenting annat skulle ha kunnat få mig att må så här bra på bara ett par timmar. Det enda som känns jobbigt just nu är att min familj inte vill förstå. Mina föräldrar lyssnar knappt när jag försöker berätta för dem vad jag har varit med om. Fast det betyder inte att jag skulle ta avstånd från dem eller så, familjen är ju alltid familjen.

Vad gäller vänner, har jag bara ett fåtal kvar från tonåren. Jag försöker förklara för dem, och de är faktiskt lite nyfikna. I stort känns det lättare att umgås med andra kristna, som kan berätta om sina upplevelser och som jag kan dela mina egna erfarenheter med. De har ­sådan värme. Det finns liksom ingen elakhet eller avundsjuka hos dem.”

Tänkvärt…


Svar

  1. Vad härligt att du hittat det som känns bra och rätt för dig! Jag vet inte hur gammal du är, men det låter också som en mognadsprocess. tänker på det du skrev om ditt vilda liv och leverne innan. jag tror de flesta ungdomar genomgår en sådan fas, man försöker hitta en identitet, en roll man känner sig hemma i. Man söker – men vet inte riktigt efter vad? – Tills man som du nu gjort – hittat din grej.

    Det måste kännas underbart med friden i själen som du beskriver.
    Slutade själv dricka sprit när jag var 18 och bildade familj. Min nuvarande sambo är nykter alkoholist sedan 6 år tillbaka. När vi ska ”festa till det” är det jättegott med Schweppes russian, citron, is och några skivor lime. Det smakar mumma!

    Jag är inte religiös men har ändå någon form av tro..svårt att förklara…
    Att din familj inte tar till sig vad du pratar om beror nog mest på att de inte känner igen dig i din nya roll, människor är livrädda för förändringar, och om någon i den närmaste kretsen ”förändras” blir det lite – hotfullt och jobbigt för DEM!! Märkligt och trist, men tyvärr är det oftast så.

  2. Hej kisper:

    Tack för din kommentar men inlägget talar inte om Mig som person utan om vad en flicka har skrivit i Aftonbladet. Flicka är från Piteå och tydligen runt 24 år.

    Jag la in artikeln för jag tycker informationen är bra för alla föräldrar för att de ska se hur det kan gå… Det gäller att lysna på ungdomarna innan de börjar spåra ur, sen kan det vara för sent!

  3. Men jisses, förlåt mig, nu var jag ju helt ” ute och cykla´”
    När jag läser HELA artikeln och inte blir avbruten med en valp som tuggar på mina tår SER jag verkligen hur fel det blev…
    Jodå, dumstruten är redan på! ;-D

  4. Hahaha, det är lugnt 🙂

  5. Fast oavsett vem kisper riktar sig till har h*n ju vissa poänger.

    Själv vet jag inte hur jag skulle reagera om något av mina barn plötsligt påstår sig vara frälsta.
    I synnerhet inte om hon har en kille vars familj är aktiva i någon frikyrkoförsamling.

    För mig luktar det sekt och hjärntvätt.

    Klart att det är bra att tösen lever ett mindre destruktiv liv nu !
    Jag missunnar henne verkligen inte den glädje hon upplever, men, troligen har det ganska mycket med mognad att göra.
    Innan var hon barn/tonåring och experimenterade som dessa gör.
    Nu är hon vuxen och då är det naturligt att man tar ställning till hur man vill leva.

    Jag är personligen ”religiös till husbehov”.
    Måste erkänna att bönen kommer först när det är riktigt illa.

    Jag HAR förbjudit mina barn att gå med kompisar och deras familjer till tältmöten och annat de frågat om.

    Vid ett tillfälle ringde jag till och med en präst i Svenska kyrkan för att höra hans åsikt om en viss församling.

    Han hade den dåliga smaken att ringa 7.30 en lördag morgon efter att jag varit på en bättre fest kommer jag ihåg 🙂

    Han hade kollat vad det var för församling.

    Han avrådde mig inte för att barnen skulle leka med varandra, men, gjorde klart för mig att det handlade om en sekt som har ambitioner att knytas till en större känd rörelse.

    Jag tänkte nog inte så då….men nu när jag skriver..
    Liknar inte detta MC-gängen ?? 🙂

    jaja…Jag tror att religion har fått många människor att må jättebra, men, jag ser ogärna att människor ska påverkas av andra för att tillbe olika gudar och företrädare för den aktuella församlingen.

  6. hmmm…Från ena ytterlighet till en annan ytterlighet.
    Vissa människor kan inte leva bara normalt. Visst är det bra att hon inte längre dricker, men kan man inte göra det utan att prisa Gud? eller något annat gruppering?

  7. Behövs alla dessa religioner, det är frågan. För mig räcker det med att jag har en tro till en Gud som hjälper en att se det fina med livet. Ingen islam, budda eller vad de heter. Raka spår inga omvägar. 🙂

  8. Ja tänkvärt…verkligen…

    Jag har en till åren kommen väninna som också är ”frälst”….hon är en innerlig, varm, kärleksfull människa som gör mycket gott i sin närmiljö. Hon var under många år min arbetskamrat och bättre person att arbeta med fanns inte….

    Jag har svårt att förstå hennes hängivenhet till Jesus, men respekterar den. Ibland kan jag till och med avundas den.

    Jag tycker att också denna unga kvinna förtjänar respekt för sina upplevelser.

  9. Alltså… Att kalla mig själv för frälst eller troende vore väl kanske att häda en smula men innerst inne, deep down inside, fins ändock känslan av att vi har ett högre syfte än det liv tjänar här…

    En känsla har följt mig genom livet från tonårens glada dagar då jag i goda vänners lag filsoferade om livet och alltet och än i dag kan jag känna att närheten av något stort emellanåt infinner sig…

    Sedan om detta är inbillning eller närvaron av ett gudomligt väsen låter jag de religiösa förespråkarna uttala sig om men själv känner jag vördnad över att få uppleva detta emellanåt…

    I slutändan lär det, när allt ställs på sin spets, visa sig utifall en anseenlig mängd människor på jorden ägnat sitt liv åt en lögn eller verklighet. Trots allt sitter allt i tro, hopp och sist men inte minst… Kärlek! 🙂

  10. alnabone!

    Jag delar till fullo din upplevelse av att det finns något större än det materiella. Jag är uppvuxen i ett ”bibelbälte” där jag upplevde mycket inskränkthet, skrämsel, livsfientlighet, jantelag, uteslutande av andra som inte trodde precis likadant, etc….och det har gjort det nödvändigt för mig att skaka av mig det som jag med en vuxens omdöme inte kan få att passa ihop med kärlekens gud och den person som kallas Jesus. På senare tid har Jonas Gardells bibeltolkningar faktiskt varit mig till hjälp.

    Jag har också i utsatta ögonblick haft upplevelser av ”utomjordisk” natur….under en mycket tuff tid i mitt liv hade jag en stark upplevelse av att jag vill översätta detta ”överjordiska” till ”gud är kärlek”…eller ”kärlek är gud”….

    Det goda jag har kvar från min ”bibliska” barndom är ett språk som är användbart vid de stora händelserna i livet… ett sådant språk hittar jag också i andra källor, t.ex. i poesi.

    Ett ord som mer och mer känns rätt …och som är användbart i samtal om det stora vi inte förstår är ”Mysterium”…..

    Även om våra hjärnor är fantastiska har de trots allt sin begränsning….

  11. En god vän till mig var med om en hjärtinfarkt för några år sedan. de höll på att rensa upp i ett dike där han bor då allt plötsligt blev oändligt tungt och han kort och gott segnade ihop.

    Helikoptern kom och förde honom till Åbo lasarett och där fick han propplösande medicin och blev snabbt bättre. De vart dock tvugna att gå in ljumsken med ballong för att vidga ett kärl och laga ett annat. Kliniskt var han död i två hela minuter under operationen där de kort och gott stannar hjärtat under en kort period.

    Hur som helst så upplevde han något väldigt märkligt under sin dvala. Han sa att han inte ville tala om vad han upplevde men han sa att den medfödda ovilja att dö som man har inte längre är aktuell. Han ser det som slutet på detta äventyr och fortsättningen till nästa börjar bakom ”pärleporten”…

  12. Hjesan! var roligt att se att du tagit upp min artikel tack!
    Jag måste dock påpeka att det inte känns ok att du på något sätt beskyller mina föräldrar.Jag kan lova dej att dom gjrode det dom kunde för att få mej , att vara en lugn och sansad flicka.Men jag gjick inte hållas dom hade ingen aning om att jag festade så mycket som jag gjorde.

    Ha en underbar dag


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: