Att driva en kennel

Dagens inlägg kommer behandla något som jag tror att de flesta som någon gång sysslat med hundverksamhet i någon form råkat ut för.

Jag och min bror driver en kennel ihop som en liten sidoverksamhet till våra övriga sysslor. Det hela började för några år sedan då brorsan vi fick ta över några djur från en kennel som lades ned i södra landet. Nu driver vi denna norr om Stockholm och föder upp hundar. För att verkligen på allvar kunna hänge sig till sitt hundintresse så tänkte brorsan att: ”Bo på landet måste ju vara optimalt för denna typ av verksamhet”.

Rent krasst kan man säga om rasen vi föder upp, att den är lite ljudlig då det är draghundar vi talar om. Särskilt då vi ska ut på träningspass med fyra eller fem vuxna djur som drar en fyrhjuling eller trehjulig cykel. Du ylas det och låter om dom som aldrig förr, då rasen i sig är lite varg i ursprunget så ingår även ylande och där kommer då problemet in i ekvationen.

Brorsan hittade som sagt en oas ute på landet, en bra skogstomt i södersluttning men berg och natur i alla dess former där vi tillsammans konstruerade ett hägn som är knappa 1000 kvm. En utopi för hundarna som har en helt egen värld med gott om utsiktspunkter att ligga på för att kolla in omgivningen. Men dock en baksida som hundar i flock har, ett rangsystem som det emellanåt blir lite slagsmål om samt en viss förmåga att ”sjunga lite” på nätterna.

Detta bittra faktum retar gallfeber på grannarna som nu stålsatt sig på att driva bort brorsan och hans verksamhet från området genom att gå upp på nätterna och sabotera hängnet. Detta gör att hundarna smiter ut och ställer till det för brorsan. Polisen, i det här läget, är extremt neutral. Fast det utan tvivel påvisats att sabotage utförts och senare orsakat att hundarna gjort bort sig så läggs inget krut på att någon ställs till svars för detta.

Min bestämda ståndpunkt är att: ”Flyttar man till landet får man räkna med att man flyttar närmare djur”. Med detta sagt så är det ju rent horribelt att det kan fortgå i denna omfattning. Det kommer skadeståndskrav från höger och vänster, det kommer anonyma anmälningar till länsveterinären om vanvård av djur. Allt detta för att omedelbart motbevisas då polisen eller veterinärerna dyker upp för att finna en kennel med välvårdade och välmående djur.

När frågan ställs av dessa myndigheter på vad vi tror orsakar dessa anmälningar så blir vårt svar: ” Hundarna är hundar, de låter lite, bråkar lite och ylar lite men majoriteten av tiden så är det tyst”. Under de senaste fyra besöken har hundarna inte sagt ”flasklock” och lugnt och stillsamt legat och kollat in poliserna som fotograferat hundarna och skadegörelsen på hägnet, detsamma gällde länsveterinärerna. Dessa myndigheter MÅSTE rycka ut då vanvård anmäls då det åligger hundägaren att se till at djuren har erforderligt skydd mot väder och vind samt tillgång till färskt vatten.

Nä gott folk, i stället för att intressera sig för vad det är typ av verksamhet så gaddar man ihop sig och skapar en lynchstämning i grannskapet. Sedan fabricerar man att hundarna under sina nattliga turnéer slukat både fåglar och fä. Vad det handlar om är att det låter lite mer än vanligt och så råkar brorsan ha bosatt sig i ett område som enbart verkar bestå av en bunt med hundhatare som ägnar lite mer tid än dygnet har att erbjuda för att göra livet surt för honom…