Omorganisationernas era är här…

Det är med visst vemod och förväntan man ser på det nya året. Arbetsgivaren har under året antagit en ”ny väg att gå” gällande personalpolitik.

Helt utan hänsyn till den stora utförarorganisation vi har som faktiskt är de som ”tjänar pengarna” till moderbolaget, så har man nu valt att samtliga processekonomiska fördelar ska få styra före vett och reson. De mjuka delarna i ledarskapet har helt börjat luckras upp i dess beståndsdelar och numera består företaget endast av ett tomt skal av sitt forna ”jag”. Detta ”ett av Sveriges största bolag” väljer att rationalisera det gamla för att få in det nya och ”lätt utbytbara”.

Detta innebär i sak att man slänger ut de gamla och erfarna till förmån för de unga och hungriga. Det man inte inser i sin jakt efter att spara pengar och kunna erbjuda löjligt, i sammanhanget, låga löner i förhållande till de få extra tusenlappar de äldre och mer erfarna utförarna förtjänat (efter att ha gett merparten av sina arbetsliv till arbetsgivaren) är att man urholkar en stor del av kunskapsbanken utan att säkra att den förnyas och att gamla och väl fungerande priciper bibehålls. Det ska bli enkelt att anställa och avskaffa personal i stället för att ta hand om den äldre personalen som på grund av arbetsbelastningen i utförarorganisationen tar slut vid si-så-där 50-55 års åldern.

Man undrar sakta hur det blev så här och framför allt, så fort…

Då man själv klev in bolaget möttes man av en trevlig och öppenhjärtlig atmosfär där alla verkade för en god stämning. Det fanns en anda, en samhörighet nästan åt det familiära hållet vilken jag sällan skådat inom de övriga branscherna jag verkat i under de år jag varit verksam i arbetslivet. Denna andan har nu arbetgivaren och dess företrädare metodiskt och med snudd på militärisk precision förstört och sannolikt kommer den inte att på något sätt eller vis gå att återskapa.

Då man nu ur ett arbetsgivarföreträdande perspektiv länge funderat kring alla dessa förändringar och tillkommande måsten har ens egen tro och motivation kring drivandet av dessa förändringar urholkats allt mer och mer. Det hela har urartat så till den milda grad att motivationen till ett gott arbete närmar sig noll och inget och det enda man vill planera för är hur man ska klara sig från allehanda arbete vilket i slutändan inte kommer gagna någon annan än just arbetsgivaren.

Ett önskat läge vore onekligen att utförarorganisationen skulle få en upprättelse och de facto bli en prioriterad del av organisationen. Utvecklingen ”so far” är dock att arbetsgivaren kör ”sitt race” och det inkluderar tyvärr inte företrädare för utförarorganisationen. Tyvärr får man ur ett företrädarperspektiv stå och se på hur denna för företaget livsviktiga funktion bara får gå en allt mer tung och ledsam vardag till mötes. Man kan som en nyårsönskning dock anse och hoppas att arbetsgivaren en dag kommer vakna för att inse sitt misstag och då gärna innan det är för sent. Ett bolag med denna potential och framtida möjligheter att kunna plocka avsevärda andelar av marknaden bör nog ta sitt förnuft till fånga innan ytterligare ett av Sveriges största bolag går samma väg som SAAB.

Ur ett nyårsperpektiv så kan man tycka att man borde lägga mindre krut på det processekonomiska och desto mer på HR-relaterade frågor. Tappar man de mjuka delarna så får nog vilken luttrad bolagsledare som helst till slut inse att övervägande del ”hårt” till sist tar ut de ”mjuka delarna”, oavsett hur stor andel mjukt det finns.

Ta hand om personalen, nu och i framtiden! Den är och förblir framtiden!