Man undrar sakta vart det är på väg, DN berättar i dag om en massflykt av diverse företag och verkstadsindustrier vilka väljer att placera sina verksamheter utomlands. Kina är det nya och hetaste resmålet för de få industrijättar vi har kvar vilka nu rovgirigt siktar på att sänka sin kostnader till ett absolut minimum medan vinsten självfallet ska bli så hög det bara går.

Om man då vänder sig från detta bittra faktum, vad händer då i Sverige där vi möjligen får ha kvar ”sätet” för företaget men samtidigt förlorar mängder med arbetstillfällen?

Det är någonting fundamentalt fel med Sverige och jag har svårt att komma underfund med vad det är. Man reformerar lite här och där, ta sjukvården som exempel och en artikel i DN i dag som  berättar om hur man ska försämra det ytterligare för de specialistsjuksköterskor som finns. Förändring innebär skillnader på flertalet tusenlappar vid löningen och kommer med stor sannolikhet innebära att de sjuksköterskor som jobbar inom specialistsjukvården säger upp sig.

Om man nu då, vilket faktiskt inträffar, blir allvarligt sjuk i vårt avlånga land. Ska man då riskera att få en sämre sjukvård på grund av politiska beslut. De politiska beslut som senare driver en arbetsgivare till att bli tvungen att reformera ett lönesystem som fungerat under många år och som premierar de som har högst erfarenhet. Kommer man då som patient in på ett sjukhus, kan man då räkna med att få samma proffsiga vård som innan? Eller kommer vi mötas av arbetströtta sjuksköterskor som bara känner att de är därför att tjäna sitt uppehälle?

Borde inte vårt land vara en ”borg” för våra företag, ett land att känna sig trygga i, ett land de kan växa i och ett land där de kan få den arbetskraft de förtjänar? Ett land där sjukvården sägs vara den bästa i världen och till syvende och sist, verkligen är det?

Hur har det blivit så här skevt? Hur kan vi ha ett land som i arbetslöshetens skugga har företag som väljer att flytta verksamheten österut med alla risker det ändå innebär? Är profitens makt så stor att man missunnar det egna folket att få vara med och tjäna pengar på att jobba inhemskt? Man undrar sakta vart det är på väg?

Vad är det som påverkar vår del av världen till att reagera som den gör?

Jag vaknade i dag, gråmulet och småkallt var ”dagens melodi” över de nordöstra delarna av Stockholm. Tittade på mobilen för att konstatera att valdagen till slut har blivit ett faktum. Ett faktum man ogärna tar till sig då man vet vad utgången riskerar att innebära. Å andra sidan kan det innebära något bra men med tanke på läget i Sverige så vågar man inte hoppas för mycket för att till syvende och sist inte bli alltför besviken.

Jag har med intresse beskådat de åtskilliga program på TV med tillhörande analyser av allehanda slag som snudd på gått i repris de senaste veckorna. Det har åtminstone verkat som det och innehållet har varit varierande. TV4 har gjort ett tappert försök med sin valbevakning men frågeställarnas kvalité på sig själva och stundom det viktigaste, frågeställningarna, har varit under all kritik.

Nu står vi dock vid vägskälet, ska vi gå framåt eller ska vi gå bakåt. Oavsett om den blivande statsministern är Reinfeldt eller Sahlin så blir det en historisk händelse. Antingen har de borgerliga suttit två mandatperioder i sträck eller så har Sverige fått sin första kvinnliga statsminister någonsin. I jämlikhetens namn är det sannolikt något som lockar många, att för den sakens skull, rösta röd-grönt i dag.

Ett röd-grönt alternativ, en fras som allt för många gånger ekat ur TV-högtalarna på sistone, är dock det som gör att vi börjar snabbspola bandet tillbaka till 90-talet. Vad Sverige genomgått under de senaste fyra åren är i sanning evolution, från socialist-kommunist-demokratiskt till ett framgångsrikt land med ett koppel vettiga människor vid makten för första gången sedan jag blev röstberättigad.

Alliansen har bidragit med enormt mycket i svensk politik, likaså med välfärden även om vissa saker blivit fel. Detta har Alliansen dock erkänt och här ska man notera att de villigt erkänt det, inte motvilligt. Reinfeldt konstaterade i sitt tal till nationen i går att: ”Vissa saker i sjukförsäkringen blev inte rätt”. Detta visar ändå på att Alliansen sannolikt kommer göra något åt det vid ett fortsatt förtroende från svenska folket.

Både Reinfeldt och Sahlin erkände öppet att de ansåg varandra vara skickliga politiker, sannolikt skulle en blandning av denna politik vara det bästa valet för Sverige. Ska man dock se det hela långsiktigt, vilket jag gärna gör, så vill jag se ett starkt Sverige nu och framtiden. Den politik som våra röd-gröna presenterar är inte realistisk då de förändringar de föreslår omöjligen kan finansieras utan kraftigt höjda skatter.

Sahlin konstaterar att hon älskar att betala skatt och med hennes inkomster så förstår jag henne. Men den sjuksköterska, chaufför eller industriarbetare som får en tusenlapp extra i månaden i nuläget lär nog inte uppskatta att den försvinner. Jag anser att vi alla bör betala skatt men under rimliga former, inte hutlöst mycket vilket vi snart gör om Mona & CO kommer till makten efter detta ödesmättade dygn.

Vid en röd-grön seger kommer allt successivt bli dyrare, i den vanliga röda andan kommer det successivt höjas så gemene man inte omedelbart upptäcker det svinn som sakta uppkommer i plånboken. Jag tror att en röd-grön seger kommer innebära stor skada för landet och att de som verkligen lyft svensk politik in i 2000-talet på allvar kommer stå i skymundan.

Socialdemokrater, kommunister och ett miljöparti… Hur dessa på något sätt och vis lyckats få ihop någon slags gemensam politik är för mig fullständigt obegripligt, dessa fyra individer med så vitt skilda ideologier att det hela ter sig löjligt. Blir resultatet en röd-grön seger så kommer Carl Bildts uttryck ”röd-gröna-röran” bli ett obehagligt faktum för hela svenska folket och den lärdomen kommer bli dyr, mycket dyr!

I dag går svenskarna till valurnorna, i dag väljer svenskarna politisk inriktning för de kommande fyra åren, i dag väljer svenskarna en bra framtid kontra ett steg tillbaka till stenåldern. Sverige har inte råd med ett steg tillbaka till det förflutna, Sverige måste sträva framåt för att ha en chans i vår föränderliga värld, nu och i framtiden. Den vägen har Alliansen, de har min röst, jag uppmanar alla som vill ha ett parti som leder oss framåt och inte bakåt att röst på Alliansen och framför allt, göra sin medborgerliga plikt och rösta!

Detta är i sanning, ödets stora dag

Dagens mediala uppvaktning av ”det som komma skall” inför vårt val den 19 september är numera intensiv och den information vi bombas med är minst sagt varierande. Beroende på vilken tidning man läser så är rapporteringarna olika avseende samma ämne tidning för tidning.

Om medborgarna i ett land ska ha möjlighet att skapa sig en bild av vilket politiskt block de känner att de tillhör borde väl rapporteringen utav densamma vara opartisk, eller åtminstone så opartisk det är möjligt?

Jag tänker på de unga i vårt avlånga land, förstagångsväljarna och kanske till och med andragångsväljarna. Hur ska de kunna bilda sig en uppfattning om vad Deras politiska åsikt egentligen är? Inget av partierna har ju egentligen någon egen röd tråd utan kopplar ju mer eller mindre i hop sin politik eller överger densamma för att kunna bilda koalition med andra, starkare partier.

Vidare tänker jag på den mediala bevakning utav valupptakten och då i deras värld mera som ett medialt spektakel. Spekulationerna är enorma och ofta utan grund, den ena mätningen visar att den ena sidan sjunker och den andra sidan har plötsligt ökat och dragit i från med tiotals procentenheter. ”Hur gick det till”?

De statistik älskande svenskarna måste väl ändå vara medvetna om att, i dessa mätningar, så är bostadsorten av synnerligen stor betydelse för hur utfallet av dessa mätningar slår. Gör man en oponionsmätning i Nordöstra Stockholm så är det nog en enorm majoritet av det borgerliga blocket medan om man vandrar ner i de södra förorterna så har vi nog en större representation av röd-grönt.

Nej, det kan inte vara lätt att som ung försöka ta sig igenom den politiska djungeln. Nu när de politiska partiernas olika program är rena plagiat av varandras så kan det nog snudd på vara omöjligt att bilda sig en egen uppfattning vilket politikerna omgående borde ”snappa upp”. Men nu är det som sagt valupptakt och då kan även den bittraste utav fiender komma att bli den bästa av vänner, allt för att i maktens korridor få stå…

Min fruktan i allt detta är dock att, i skuggan utav denna okunskap kan man lätt falla tillbaka till den politik som under majoriteten av förra seklet, med facit i hand, varit bra för vårt land. Med dagens fokus på miljö och klimat får även de gröna rejält med obefogad luft under vingarna.

Detta sammantaget kan vara det som får ett regimskifte att bli ett obehagligt faktum den 19 september. Detta på grund av en stor andel unga första- och andragångsväljare vilka nu med den politiska djungeln som grund, ska föra Sverige vidare in i framtiden. För närvarande kunde utgången av detta val 2010 inte vara mera oviss och vet ni vad? Jag känner stor oro…

Ett intresse jag haft ända sedan barnsben är flyguppvisningar, civila som militära. Dagen till ära har det varit stor flyguppvisning på Gärdet i Stockholm och undertecknad befann sig givetvis på plats för att med intresse beskåda detta. Det var en mängd rariteter från fornstora dar och en hel del utländska maskiner.

Att som betraktare uppleva dessa uppvisningar är för den intresserade en stor händelse. För den som till exempel, Anna Ek (Svenska Freds), inte vill se på dylika arrangemang så kan väl densamme hålla sig hemma då. Här sitter man, förhållandevis nöjd med den gångna dagen i färskt minne och sätter ölen i vrångstrupen då man ögnar igenom den annars ganska nyhetfattiga Aftonbladet på nätet.

Inledningsvis suckade man högt och ljudligt över det royalistiska eländet i Örebro vilka haft det tvivielaktiga nöjet av kungligheter på besök. Allas vår vän och hjälte som fick jackpot genom att få kronprinsessan på fall, prins Daniel, assisterade sin ”liebchen” med paraplyt då himlen öppnade sig över Örebro. Förutom prinstiteln han fick vid ingiftet i familjen kunde jag även utläsa att han numera heter prins Daniel Westling Bernadotte.

Då jag suckande och på väg att bli djupt deprimerad gick vidare till nästa artikel kunde jag med viss belåtenhet konstatera att den handlade om dagens upplevelser på Gärdet. Efter att ha läst några meningar dök dock namnet Anna Ek upp och kväljningarna likaså…

Anna Ek konstaterar följande:

”Jag blir illamående när jag tänker på att vapen används för trevliga familjearrangemang. Tyvärr gillar många länder att ståta med sina krigsmaskiner. Det blir en lekstuga där publiken ska bli hänförd”, säger Anna Ek.

Svenska Freds är en partipolitiskt obunden förening som arbetar för att förebygga krig sedan 1883. Anna Ek säger att flyguppvisningen är ”slöseri med pengar”.

”För att inte tala om miljöaspekten. Våra skattepengar borde gå till bättre saker än att bränna ut över Gärdet”, fortsätter Anna Ek.

På frågan om vilka signaler hon anser att det sänder ut svarar Anna Ek:

”Alla ser det som ett folkligt jippo. De tänker inte på är att detta är ett vapensystem som kan komma att användas i framtiden. Gripen har aldrig nyttjats i strid. Men det finns många andra svenska vapen som dagligen dödar människor i krig, eller driver dem på flykt”.

Anna Ek:

Om du är så emot flyguppvisningar tycker jag att du ska hålla dig hemma. Oavsett om det är civila flygplan eller militära flygplan så facsineras man av den enkla anledningen att människan de facto har en maskin för att flyga i. Även om detta i din inskränkta värld är fullkomligt oväsentligt så måste vi väl ändå konstatera att i denna världs historia så är flyget och kunskaperna kring flygandet väldigt unga, i alla fall i förhållande till Jordens ålder.

Stanna hemma, Anna Ek, och låt oss intresserade njuta fullkomligt av att sniffa i oss de ljuva ångorna av flygbränsle som konsumeras i de våldsamma krafter en efterbrännkammare alstrar…

Under det gångna kvarttalet har vi kunnat bevittna diverse otrevligheter världen över i form av farsoter och naturkatastrofer, den ena värre än den andra. Bränderna i Ryssland fortsätter i oförmiskad kraft, länder dränks under vattenmassor på grund av skyfall, kustsamhällen mosas av kraftiga vindar… Konsekvenserna av ett drytgt århundrade av ”våldtäkt” på vår planet skapar troligen de klimatförändringar vi nu börjar se vidden av på ett skrämmande påtagligt sätt.

Det sägs att planeten Jorden har snurrat runt i universum i drygt 4,5 miljader år, sannolikt med varierande former av klimat och varelser. Under dessa 4,5 miljader år har jorden genomgått vissa omfattande förändringar, många gånger väldigt våldsamma sådana och helt utan påverkan av dess ”inneboende” arter.

Nu, emellertid, ser det ut som att EN art på denna en gång så gröna planet, lyckats med att, så till den milda grad, överutnyttja och överexploatera denna livgivande vagga, så att de ekologiska och biologiska systemen successivt håller på att slås ut. Under ca 100-150 år har människan genom sin egen utveckling lyckats förstöra det som, då mina föräldrar var barn, fortfarande var en intet ont anande och ganska oskuldsfull värld. En sanning med modifikation kan tyckas men faktum är att vi inte är så långt i från ”häst och vagn” stadiet…

Då man betänker detta och på ett djupare plan filosoferar kring detta häpnar man över att människans omättliga begär av resurser sannolikt bidrar till att mångfalden i vår värld sakta försvinner. För att ständigt skapa nya menyer på restauranger så tillagas nya rätter i en strid form, djur föds upp som materia och avlivas utan omsvep för att mätta människans perversa behov av att få sätta tänderna i något saftigt.

Ingenstans i ”vår värld” kan det finnas en så hänsynslös varelse som människan som systematiskt dödar allt levande, skövlar sin värld i jakt på värdefulla råvaror och samtidigt, som grädden på moset, krigar mot varandra…

Jag sitter många gånger i mitt stilla sinne och funderar över: ”Hur fan blev det så här”? ”Är människan verkligen i grund och botten så rutten”?

På annat sätt kan man inte tolka att den trogna labourbastionen dagstidningen The Guardian i går bestämde sig för att uppmana sina läsare att rösta på Nick Clegg och liberaldemokraterna. The Times deklarerade att man stödjer de konservativa för första gången på 18 år.

Ännu en i raden av dåliga och ovälkomna nyheter för labourledaren Gordon Brown. Rentav ett knivhugg i ryggen på en partiledare som redan är på väg att ramla ihop. Som ett av sina skäl att överge labour anger The Guardian att man redan för ett år sedan uppmanade partiet att byta ut sin ledare.

– Trots att fyra ministrar avgick valde partiet att ändå omfamna Brown, skriver tidningen i en helsidesledare. Det var fel då och det står helt klart att det är fel nu, inte minst i ljuset av Browns offentliga förnedring i förra veckan.

Jag håller med.

Att hålla fast vid Brown är en form av självmord. Ungefär på samma sätt som de svenska socialdemokraterna envist håller fast vid Mona Sahlin trots att hon uppenbart inte åtnjuter ens de egna väljarnas förtroende.

Under de senaste dagarna har man kunnat följa utvecklingen i England och uttalandena av labouranhängare är många. Inte en enda av dem har talat väl om Brown.

– Han gör verkligen sitt bästa för att hela tiden skjuta sig i foten, sa en trädgårdsmästare som röstat för labour i hela sitt liv.

Till och med en av Browns egna parlamentsledamöter, Martin Linton gjorde sitt bästa för att distansera sig från Brown när jag talade med honom häromdagen.

Så om inte ens de egna stöder Brown hur kan han då sitta kvar? Det är som om labour vill förlora. Som om det är enda sättet att bli av med Brown.

Labourledaren har säkert goda kvaliteter men att bedriva valrörelse är inte en av dem.

Att han ser ständigt trött och sliten ut med stora påsar under ögonen kan han förmodligen inte hjälpa. Det är inte där problemet sitter.

Karln är socialt inkompetent. Han klarar inte av att umgås med vanliga människor om så bara för några minuter.

Man har på TV sett både de konservativas ledare David Cameron och liberaldemokraternas Nick Clegg i aktion på valmöten. Kontrasten mot Brown är fysiskt plågsam.

De för sig med lätthet och finess i vilken folksamling de än hamnar. De kan skämta och de kan vara allvarliga. De är öppna, trevliga och tillmötesgående. De talar rakt och enkelt.

Brown är en katastrof i en modern valrörelse som den bedrivs 2010 med internet och ständiga ”soundbites” och där vare blick, varje rörelse följs av TV-kameror.

Lättirriterad, överlägsen, otrevlig och inbunden är några av de egenskaper han konstant visar på sina valmöten. Höra honom prata är som att lyssna på en statistisk årsbok.

Att försöka vinna valet med Gordon Brown vid rodret är som att hoppas sätta ett skott från halvplan i en avgörande VM-final i fotboll. Det går bara inte – undantaget ett mirakel.

Om sossarnas chanser med Sahlin är små är labours med Brown mikroskopiska.

Kanske blir valet ändå labours räddning. En brakförlust innebär med nödvändighet en ny ledare. Labour slipper ta ansvaret för de kraftiga nedskärningarna i välfärdsstaten som förestår. Om fem år är det val igen.

Förmodligen med en ung Clegg eller Cameronkopia som labourledare.

Somliga kan gå över lik för att komma dit man vill och sossarna är uppenbarligen en grupp som räknas till detta. Man skyr inga medel, inga taktiker och har inga skrupler för hur man fullständigt lurar sina egna röstare och frångår redan ingångna avtal. Dagens snackis är och förblir sossarnas” helt-om” vändning när det gäller Stockholmsöverenskommelsen.

Dessa socialdemokrater som nu febrilt söker allians med kommunister och grönslipsar, två partier som inte tillför annat än ren djävulskap i svensk politik. Två nej-sägare har nu blivit tre och framtiden de banar för vid ett eventuellt regimskifte till hösten är skrämmande. Detta i sig, kommer innebära höjda skatter, återinförande av fastighetsskatten, höjda priser på drivmedel och i princip allt man kan tänka sig men framför allt följande svek som visar att: ”De har inte fattat det kort och gott, de har inte förstått komplexiteten i den Stockholmska trafiken, den ökända Stockholmsrusningen”…

Klockan 0700 på morgonen och 1600 på eftermiddagen är två magisk tidpunkter i Stockholmstrafiken, då kan man säga att allt vaknar till liv och sedan eskalerar det undan för undan tills anarkin är ett faktum. Det faktumet förstärks av ett antal procent rallyförare som tror att ett evigt sick-sackande mellan bilar och bussar inklusive vansinnigt tutande samt uppvisningar i alla de former av det världsberömda ”fingret”, får någon effekt i slutändan av resan, förmodligen vid arbetsplatsen eller senare, hemmet. Detta jäktande får sedan konsekvenser i form av krockar och annat elände som spär på den redan eländiga situationen så man blir smått självmordsbenägen…

Den 29 september 1992 hände något historiskt, en överenskommelse ingicks mellan sossar, moderater och folkpartister. Ordförande för det projekt som tillsattes blev Bengt Dennis (fd Riksbankschefen) som med denna överenskommelse som grund bildades Dennispaketet. Denna mångmiljardsatsning förvisso, men ändock så nödvändiga investering för den redan då, ansträngda Stockholmstrafiken. Denna satsning skulle ge jobb under lång tid och skapa förutsättningar för en bra infrastruktur i väg- och kollektivnät.

Mycket har hamnat i malpåse eller lagts på is under åren men i svenska mått mätt har det gått ganska fort… eller inte? Första fasen i ”förbifart Stockholm” färdigställdes för några år sedan och har avlastat den redan överbelastade sträckan ”E18 Norrtälje – Stockholm” genom att vid ”Rosenkälla TP – Häggvik TP” numera erbjuda en snabb passage genom Täby och Sollentuna.  Tanken var sedan att den skulle byggas vidare från Häggvik över Spånga, Vällingby, Ekerö och slutligen kopplas på söder om Skärholmen. Dessa planer, som är långt gångna i projekteringsfasen, sätter nu sossarna P för.

Vidare kan konstateras att den redan byggda och färdigställda ”Södra länken” bidragit till en enorm avlastning i innerstan då trafikströmmen kan skickas mot Essingeleden. Denna Essingeled då, en dinosaurie som förvisso, men med fördel, fyllt sin funktion, med råge. Jag brukar kalla den för ”infarkten” då minsta  störning orsakar ett totalkaos i Stockholmstrafiken utan motsvarighet i Skandinavien. Oavsett var du befinner dig så blir det en utmaning att ta sig hem eller till jobbet, då denna ”Stockholms pulsåder” täpps till av krockar och annat otyg.

Norra länken är under uppförande och även detta inslag kommer, som ett komplement till de övriga satsningar, bli mycket bra MEN…

Vi kommer inte komma ifrån det faktum att Essingeleden ÄR och FÖRBLIR överbelastad då det i dag inte finns någon annan alternativ väg genom Stockholm än just Essingeleden. All norr och södergående trafik på E4 – E20 och E18 ska passera Stockholm och alternativet för söder eller norrgående trafik är i så fall Enköping – Strängnäs – Södertälje. Så länge vi bara har EN pulsåder som ständigt är överbelastad så är nog sanningen inte långt i från naturen, allt som överbelastas slutar en dag att fungera och detta faktum har vi nog inte sett slutet på ännu…

Att nu socialdemokraterna backar från ett avtal som i princip ”stått sig ” i snart 20 år är ett svek mot det svenska folket men främst mot de boende i och omkring Stockholm och detta kan mycket väl bli det som sätter käppar i hjulet för en röd-grön röra i valet, hösten 2010… Man kan ju alltid hoppas och vädja till det svenska folkets förmodade förstånd. Ett förstånd som måste anses vara obefintligt om förutsättningen ger de ”röd-gröna” fördel i valet 2010.

De filmer som Hollywood med framgång producerat i stor skala de senaste åren är ju de med apokalyptiska slut. De sista styckena i Bibeln talar om undergång och paralleller dras mellan Uppenbarelsebokens mörkaste texter och det mystiska slutet på Maya indianernas kalender under slutet av 2012. Denna typ av produktion tyder på att en viss tanke ändå måste falla tillbaka på det som kallas ”ändens tid”.

Sant äro att vi förbrukar denna lilla planets tillgångar så till den milda grad att denna, i dag, fortfarande grönskande planet inom några århundrade förmodligen kommer ha blivit en öken. Detta på grund av människans omättliga behov av att skövla och exploatera allt så går att nyttja för egen vinning. Kanske insåg människor som levde för dryga två tusen år sedan vartåt mänskligheten var på väg. Dessa satt i så fall med en insikt som vår egen ”upplysta värld” inte fattat hittills.

Nu, ser vi bara ett litet smakprov på vad moder natur kan bjuda på när vi minst anar det och vad händer… Ett litet vulkanutbrott och sen rasar flygtrafiken samman…

När det kommer till grannvulkanen Katlas förmodade utbrott så kommer nog denna ”nysning” av vulkanisk art vi ser i dag te sig som en myggfjärt i motvind. Då kommer vi nog få se en helt annan typ av naturkatastrof där modern natur återigen påminner oss om hur försvinnande små vi är i det perspektivet .

Kanske mänskligheten snart borde inse att det vore dags att förändra lite innan vår moder jord avvecklar ytterligare en livsform som inte fungerar… Det har hänt förr… Och… Det kommer hända igen!

I skuggan av det som händer med SAAB i skrivande stund kan jag inte låta bli att belysa en annan sida av historien. Ytterligare ett stort svenskt företag riskerar att bli uppköpt av den kinesiska enorma maktsfären som de senaste 20-30 åren vuxit från u-land till ett blivande i-land. I skuggan av SAAB måste vi tyvärr även belysa den möjliga framtiden för det svenskaste av allt… Volvo. 

Frågorna hopar sig kring den väntade affären då Volvo personvagnar ska övergå från amerikanska Fords ägo till kinesiska biljätten Geely automobile. Från fackligt håll är man framför allt oroad över om huruvida Geely har tillräckligt bra finanser för ett långsiktigt ägande. Andra invändningar görs mot Geelys ägarstruktur, med en majoritetsägare som är ett onoterat företag i Västindiens skatteparadis.
De fackliga frågeställningarna är befogade. Facket representerar tusentals bilindustriarbetare som länge har gått i väntans och orons tider. De ska arbeta för sina medlemmars bästa, för att så många som möjligt ska kunna behålla sina jobb.
Men utsikten att Volvo ska övergå i kinesisk ägo väcker också en hel del andra frågor. Det finns trots allt en hel del vi vet om både Geely och Kina.
Li Shufu är ägare till Geely automobile och en av Kinas rikaste personer. Han är dessutom medlem i det kinesiska kommunistpartiet och ledamot i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens. Av China Daily, den kinesiska statens främsta engelskspråkiga propagandaorgan, framställs han som en ofelbar hjälte. Att den kinesiska regeringen gett Geely klartecken till Volvoaffären ar ett tydligt tecken på Li Shufus och Pekings ömsesidiga lojalitet.

På den svenska regeringens webbplats kan vi ta följande axplock från en ganska dyster beskrivning av mänskliga rättigheter i Kina:
Kina är en enpartistat som saknar fria val.
Politisk opposition är inte tillåten.
Yttrandefriheten, pressfriheten, organisationsfriheten och religionsfriheten är starkt begränsade.
Flera människorättsorganisationer menar att statens kontroll över media, inklusive över internet, har ökat under de senaste åren.
I Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världen år 2007 hamnar Kina på 163:e plats av totalt 169 länder.
Ickesanktionerade religiösa samfund tolereras inte. Anhängare av katolska underjordiska samfund och protestantiska så kallade huskyrkor utsätts regelbundet för förföljelse och trakasserier.
(Källa: www.manskligarattigheter.gov.se )
Det amerikanska utrikesdepartementet uppskattar bland annat att 500 000 till 2 miljoner människor med avvikande åsikter hålls i arbetsläger. (Källa: www.state.gov/g/drl/irf/ )

Om Volvo hamnar i Geelys ägo är det tyvärr inte mycket vackrare än att företaget hade köpts av tyska AEG, Siemens eller IG Farben under Andra världskriget. Framgångsrika tyska företag som var en del av dåtidens internationella ekonomi och företagsamhet – men också djupt involverade i och starkt beroende av den nazistiska statsapparaten.
Krypandet för Kina tar sig många olika uttryck, från utnämningen av Peking som OS-stad 2008 till Göran Perssons berömmande ord om Kinas politiska stabilitet i samband med en promotionresa för svenska företag i Kina år 1996.
När kinesiskt kapital hägrar vid horisonten frestas många att kasta barlasten för att komma fortare fram, och omsorgen om mänskliga rättigheter tycks vara lätt att hiva överbord. Det är ganska typiskt, och fruktansvärt sorgligt, att inte fler uppmärksammar detta när ett av svensk industris absoluta flaggskepp nu får en brutal diktatur som hemmahamn.

I vargtäta områden ser jägarna vargen som ett hot mot älgjakten. Lokaltidningarna har genomsyrats av den ena insändaren efter den andra, och folkopinioner har hetsats till att ta ställning för eller emot vargen. På vissa platser har man också genomfört lokala folkomröstningar för att sätta press på myndigheterna.

Vid en attitydundersökning från 1999 visade det sig dock att två tredjedelar av svenskarna kan acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kan tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte vill ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kan tänka sig att ha varg i närheten där de bor. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden är faktiskt tamdjursägare i vargområden. Bland renägare är det dock endast 18 procent som vill ha varg i närheten av bostaden, vilket kan ha att göra med att renar till skillnad från andra tamdjur hålls i ohägnade marker.

Det nyss nämnda beskriver svenskarnas attityd till vargen och här måste man ändå ställa sig vissa frågor…

Vad, i rimlighetens namn, får våra styrande att ta ett beslut som är så stick i stäv med ALLT som man kan kalla sunt tänkande. Enligt riksdagens beslut och Naturvårdverkets regler för den historiska licensjakten på varg som inleddes i går så skulle jägarna i Dalarna få skjuta nio vargar. Redan under jaktens första timmar nådde man den kvoten. Men ytterligare fyra vargar hade påskjutits innan jakten hann stoppas. I dag har länsstyrelsen i Dalarna spårat vargarna och konstaterar att en av dem skadades så svårt att den måste avlivas.

Lite krasst konstaterar man att kommunikationen borde ha fungerat bättre och det får man se över till framtida jakter. Utav 27 tillåtna vargar för avsjuktning är i skrivande stund 25 skjutna, en vän som verkar inom Svenska Rovdjursföreningen menar att mörkertalet är mycket stort. Hon tror att det egentliga antalet vargar gott och väl kan överstiga det dubbla på grund av att sånt här mörkas.

Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar. På grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en varg kvar.

Nu när vi äntligen har en vargstam som så sakteliga börjar åtehämta sig så ska vi börja jaga dom igen, varför? Det finns endast en handfull fall genom historien av nedtecknade angrepp av just varg mot människor. I nuläget finns det dessutom så gott om bytesdjur i Sverige så allmänheten osannolikt skulle drabbas av några desperata vargar och rovdjuret håller sig dessutom borta från människor. Hör vargen oss i skogen är den borta långt innan vi är framme…

Denna jakt som är bortom rim och reson måste upphöra nu! Skriv på uppropet MOT vargjakten på http://upprop.nu/FQBS