Kungahusens uppgång och fall

Det var en gång för länge sedan en prins, då prinsens far, kungen, dog av hög ålder, då blev prinsen kung…

Detta är nog en saga vi alla hört ofta och vissa har nog även avundats det hela. Från den dag man föds finns det inte ett enda ekonomiskt orosmoln på den aldrig så molnfria himlen som hos en blivande regent. Det lilla barnet visas på TV och tillåts från tidig ålder få uttala vissa kontrollerade fraser där tagningarna inför sändningen av inslaget säkerligen redigerats gång på gång utav hovets PR ansvariga. Det lilla barnet som omedvetet, till en början, medverkar i detta TV inslag och sakta växer upp i en värld där ”apperence is everything”.

En gång i tiden har det kungliga säkerligen bidragit till att bygga en stark stat, man har byggt upp ett skattesystem som inledningsvis många gånger var väldigt orättvist och hårt i förhållande till vårt moderna skattesystem. Att alla bidrar till att betala för landets välfärd är i dag det som skatten primärt är till för, under medeltiden gick den primärt till att bekosta kungarnas storslagna krig. Dessa kungar vars hagalna begär efter mer makt och flera undersåtar visar mer att det blåa blodet är synnerligen opassande för den typen av ämbete då de endast kunde utöva sin makt genom tyranni och diktatur. Betänker man hur dessa krig decimerat den nordiska befolkningen i förhållande till övrig Europeisk befolkningsutveckling så blir tanken kring det hela hissnande.

”Sedan ska man komma i håg allt det goda kungahusen gjort för landet”…

Denna slogan är något rojalisterna ständigt förespråkar och det är sannolikt drömmen om det pampiga, storslagna och en och annan sönderslagen barnadomsdröm om att, ”varför kunde det inte varit jag”, som ligger bakom de tyngsta av incitament för att ha kungahuset kvar. Rent krasst är det svårt att ur ett nyktert perspektiv se vad monarkin har att erbjuda det moderna samhället annat än att vara en stor årlig kostnad och möjligen ge pensionärerna något att roas av på stan genom att beskåda de små parader som sker kring kungliga slottet. Dock, till syvende och sist, på skattebetalarnas stora bekostnad för man ska inte tro att kungen lägger en krona på dessa x antal hus/slott, den kostnaden ligger på det statliga organet ”Statens fastighetsverk”.

Till all lycka och glädje verkar dock en viss väckelse ha kommit igång, den republikanska rörelsen växer sig starkare i Sverige då en allt större del av befolkningen uppenbart insett att det finns en viss poäng i att inte finansiera en franskätttlings liv och leverne som kung i vårt avlånga land. Denna miniatyr i det svenska samhället som varken kan läsa eller tala i ett förtroendegivande tempo utan staka sig eller använda stödlappar. Det var knappt att ”eklateringen av det nyligen hållna kronprinsessbröloppet” kunde utannonseras utan tunghäfta.

Detta väcker omedelbart frågan kring huruvida ämbetet som statschef borde vara ärftligt? Vari ligger det demokratiska vi förespråkar i vårt land? Hur kan en tronarvinge vara demokratisk?

Oavsett hur populär kronprinsessan må vara, oavsett det PR-riktiga i att gifta sig med en ”spillevink” från Ockelbo, en man av folket som blev en prins, allas lilla och hemliga ”våta dröm” om att, ”kan det hända honom så kanske det kan hända mig”, hade nu besannats. Detta bidrog nog, till kungens stora förnöjsamhet, till att öka på den nedåtgående spiral av popularitet som kungahuset tampats med i snart tjugo års tid. Dock faller korthuset snabbt då kungens hemliga liv mer och mer uppdagas och hur detta under lång tid pågått bakom lyckta dörrar och ännu större hemlighetsmakeri. Drottningen flyr hals över huvud till släktingar i andra länder och grunden skakar plötsligt på Drottningholms slott, de tyska tabloiderna har plötsligt något att skriva om och sedan får dessutom den underordnade svenska skvallerpressen med Aftonbladet i spetsen något att skriva om.

Det publiceras någon bild tagen av våra majestäter i besvärande situationer och sedan följs denna bild av diverse rappakalja och efter att nu ha följt denna följetong utan slut så börjar det ur detta födas en stark motvilja kring det monarkistiska.

En gång, för länge sedan, var kungahusen helt rätt i tiden och byggde sakta världen till det den blivit i dag men precis som faranoerna, precis som kejsarna och precis som Ceasar så är det kanske dags för kungarna att ”gå ur tiden” och släppa fram den nya världen, låt slotten bli museeum och låt kungahusets individer degraderas till de vanliga dödliga de faktiskt är och i stället bli folkliga. Jag tror upplevelsen skulle vara nyttig för en som aldrig klätt på sig kläder eller torkat sig själv där bak…

Att födas till att bli kung eller drottning kan aldrig kallas demokratiskt, det är en kvarleva från fornstora dar. Detta kostar skattebetalarna pengar i form av fastigheter, apanagé, resor och detta i princip helt utan insyn från allmänhetens ögon. Betänk vad dessa pengar skulle kunna bidra med i form av ökad kassa till exempelvis sjukvården, skolan och åldringsvården vilka utarmas mer och mer. Dessa tre instanser som är de viktigaste i välfärden får lida på grund av att kungahuset ska gödas och nu få tillskott med ytterligare en blåblodig individ…

Det enda som känns bra är att det denna gång finns en inblandning av 50% icke adligt blod, det kan kanske till syvende och sist visa att kungafolkens blod är lika rött som hos vanliga dödliga och förhoppningvis leda ”gemene man” mot insikten att våra pengar kan användas till annat, låt kungahusets individer kämpa sig genom vardagen precis som vi i stället för att tillbringa dagen i sina silkeslakan omgiven av betjänter, endast då adeln är avskaffad kan vi skryta om att leva i ett jämlikt samhälle och endast då kan vi skryta om att ha endast en klyfta kvar att fylla igen, arbetslivsklyftan mellan mannen och kvinnan…