Skrivet av: AN | 02 maj 2010

Råttorna lämnar det sjunkande skeppet ett efter ett.

På annat sätt kan man inte tolka att den trogna labourbastionen dagstidningen The Guardian i går bestämde sig för att uppmana sina läsare att rösta på Nick Clegg och liberaldemokraterna. The Times deklarerade att man stödjer de konservativa för första gången på 18 år.

Ännu en i raden av dåliga och ovälkomna nyheter för labourledaren Gordon Brown. Rentav ett knivhugg i ryggen på en partiledare som redan är på väg att ramla ihop. Som ett av sina skäl att överge labour anger The Guardian att man redan för ett år sedan uppmanade partiet att byta ut sin ledare.

– Trots att fyra ministrar avgick valde partiet att ändå omfamna Brown, skriver tidningen i en helsidesledare. Det var fel då och det står helt klart att det är fel nu, inte minst i ljuset av Browns offentliga förnedring i förra veckan.

Jag håller med.

Att hålla fast vid Brown är en form av självmord. Ungefär på samma sätt som de svenska socialdemokraterna envist håller fast vid Mona Sahlin trots att hon uppenbart inte åtnjuter ens de egna väljarnas förtroende.

Under de senaste dagarna har man kunnat följa utvecklingen i England och uttalandena av labouranhängare är många. Inte en enda av dem har talat väl om Brown.

– Han gör verkligen sitt bästa för att hela tiden skjuta sig i foten, sa en trädgårdsmästare som röstat för labour i hela sitt liv.

Till och med en av Browns egna parlamentsledamöter, Martin Linton gjorde sitt bästa för att distansera sig från Brown när jag talade med honom häromdagen.

Så om inte ens de egna stöder Brown hur kan han då sitta kvar? Det är som om labour vill förlora. Som om det är enda sättet att bli av med Brown.

Labourledaren har säkert goda kvaliteter men att bedriva valrörelse är inte en av dem.

Att han ser ständigt trött och sliten ut med stora påsar under ögonen kan han förmodligen inte hjälpa. Det är inte där problemet sitter.

Karln är socialt inkompetent. Han klarar inte av att umgås med vanliga människor om så bara för några minuter.

Man har på TV sett både de konservativas ledare David Cameron och liberaldemokraternas Nick Clegg i aktion på valmöten. Kontrasten mot Brown är fysiskt plågsam.

De för sig med lätthet och finess i vilken folksamling de än hamnar. De kan skämta och de kan vara allvarliga. De är öppna, trevliga och tillmötesgående. De talar rakt och enkelt.

Brown är en katastrof i en modern valrörelse som den bedrivs 2010 med internet och ständiga ”soundbites” och där vare blick, varje rörelse följs av TV-kameror.

Lättirriterad, överlägsen, otrevlig och inbunden är några av de egenskaper han konstant visar på sina valmöten. Höra honom prata är som att lyssna på en statistisk årsbok.

Att försöka vinna valet med Gordon Brown vid rodret är som att hoppas sätta ett skott från halvplan i en avgörande VM-final i fotboll. Det går bara inte – undantaget ett mirakel.

Om sossarnas chanser med Sahlin är små är labours med Brown mikroskopiska.

Kanske blir valet ändå labours räddning. En brakförlust innebär med nödvändighet en ny ledare. Labour slipper ta ansvaret för de kraftiga nedskärningarna i välfärdsstaten som förestår. Om fem år är det val igen.

Förmodligen med en ung Clegg eller Cameronkopia som labourledare.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: