Skrivet av: AN | 26 februari 2009

Kvinnans rätt… eller inte?

Den senaste tiden har en del märkliga uppgifter kommit fram i media och jag ska försöka skildra det och min avsky för ämnet… så gott det går:

Frågan om abort på grund av kön har orsakat stor debatt den senaste veckan. Nu slår norska regeringens rådgivare i medicinsk-etiska frågor larm om att norska kvinnor väljer att göra abort i Sverige på grund av ”fel” kön, rapporterar Svenska Dagbladet.
– ”Jag tycker inte att det är acceptabelt att man sorterar mellan pojkar och flickor”, fullkomligt vidrigt!

Efter att en kvinna i Eskilstuna, vid två till­fällen, valt att göra abort då det väntade barnet var en flicka, har det visat sig att det hela bara var toppen på ett isberg. I en intervju med Ekot under söndagen säger sig socialminister Göran Hägglund vara oroad över utvecklingen att också norska kvinnor gör liknande aborter i Sverige.
– Att vi får en utveckling där ibland personer på ett lättvindigt sätt använder ingreppet för att välja kön på sitt barn, det tycker jag är en utveckling som vi tillsammans måste se över och diskutera om vi kan möta på något annat sätt, sa Göran Hägglund och fortsatte.
– Man ska naturligtvis titta på vad som kan vara skälet till att det här inträffar. Jag tycker inte att det är acceptabelt att man sorterar mellan pojkar och flickor.

Uppgifterna om att ett antal norska kvinnor, efter att ha könsbestämt sina barn, kommer till Sverige för att göra abort, kommer från Sissel Rogne, direktör vid den norska regeringens rådgivare i medicinsk-etiska frågor, Bioteknologinämnden. Den danska organisationen för barnmorskor uppger att också danska kvinnor åker till Sverige för att göra abort, rapporterar SvD. I både Danmark och Norge, som har en mer restriktiv abortlagstiftning än Sverige, kan föräldrar bara få reda på barnets kön från vecka tolv, som också är de båda ländernas sista vecka för fri abort.
Socialstyrelsen har redan börjat utreda möjligheterna att neka könsbestämning. Enligt Ekot menar Göran Hägglund att det finns skäl att inte lämna ut denna typ av information som inte är medicinskt motiverad.
– Jag inser självklart, och det måste prövas, att en sådan ordning inte kommer att bli vattentät eftersom det alltid kommer att finnas möjligheter att på olika vägar skaffa sig den informationen. Men jag tycker att den frågan verkligen är värd en allvarlig diskussion, sa han.
Uppgifter om att Ja till livet ligger bakom medieuppståndelsen, som uppfattas som en misskreditering av debatten, lägger organisationens styrelseledamot Gunilla Gomér liten vikt vid. Hon ser däremot de protester, som ”könsaborterna” orsakat, som något positivt.

– Det måste finnas en medvetenhet om att minska antalet aborter – en nollvision. Därför är det värt att tala om flickaborter, säger hon och menar att dagens situation är en konsekvens av regeringens beslut att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige – en abortturism.
– Vi behöver få en förändring av lagen inom den fria aborten, så att ingen ska ha rätt att veta barnets kön förr­än efter vecka 22.

Är det inte märkligt hur kärlekslöst samhället har blivit? Hur man utan skam i kroppen kan välja att abortera friska foster på grund av att det är fel kön. De tekniska innovationer vi besitter visar sig allt oftare börja bli en begränsning för livet. Om vi nu genom dessa innovationer, mycket tidigt, kan få veta könet på vårt framtida barn och i besvikelsen, över att det inte blev vad man önskat sig, gör abort, då har vi stakat ut en framtid där olikheter snart inte längre kommer accepteras. Där vi kanske extremt tidigt kan stoppa ett liv som skulle födas med något handikapp men, kanske utvecklas till att bli en underbar människa. Vart är vi på väg? Hur kan vi leva med det?

Att göra abort, har jag hört, är något av det absolut värsta en kvinna kan utsättas för, förutom sexuella övergrepp av diverse slag. Då det i allra högsta grad verkar finnas substans för detta påstående så undrar jag hur de kvinnor som aborterat sina foster på grund av fel kön mår. Eller bryr det sig alls?

Ska vi verkligen tillåta abort? Ska en kvinna, ensam, kunna bestämma över detta eller borde svensk lagstiftning rörande detta skärpas, rejält därtill? Ska detta vara en rättighet såvida det inte råder särskilda omständigheter som våldtäkt eller ett tidigt konstaterande om en obotlig sjukdom, där det är utom allt hopp att barnet kan födas och leva? Detta är ett hett ämne som infekterar vårt samhälle, frågan om ”att vara, eller icke vara”, har aldrig varit mer aktuell än nu…


Svar

  1. Har egentligen inte något att tillföra Din mycket angelägna och sanna skrivning i detta ”ämne”.

    Jag tycker, att det brådskar och att vi måste betänka vad vi håller på med. Detta måste snarast upphöra. Inte ska vi göra abort under sådana förhållanden. Abort ska ske när det finns skäl – sjukdom är ett, fara för kvinnan om hon föder etc. Jag är i övrigt mycket restriktiv när det gäller aborter. Att nu börja med könsbestämningens svar och då göra abort är förkastligt!

  2. Tack för svaret soli01, som sagt så är detta ett ämne som snabbt ger dålig smak i munnen.

    Givetvis måste kvinnan ha vissa rättigheter men restriktionerna kring dessa måste bli rejält tillskärpta. Om vi får en så kallad abortturism så vissa befarar så måste nog de styrande snabbt inse att något är väldigt fel.

    Jag är själv starkt emot aborter men kan tycka att det kan förekomma fall då detta klart legitimeras. Det är dock något som ”bär emot” i tanken på avsluta något som påbörjats, men aldrig får chansen…

  3. Oj….det var det magstarkaste jag läst på länge i abortdebatten…..

    Först: där abortlagarna är mycket stränga, av den typ som du föreslår Al Nabone, visar VERKLIGHETEN att aborter görs illegalt. Det blir då fritt fram för klåpare att verka som abortörer och följden är att många kvinnor dör i infektioner och/eller blödningar efter illa utförda aborter…..och de dör då ofta från minderåriga barn. Minderåriga barn som inte har en mamma som beskyddare är väldigt utsatta och statistik visar att dödligheten är mycket hög bland dem.

    Jag kan hålla med om att det är provokativt att man aborterar flickfoster. Att gå in på detta förhållande på individnivå är helt meningslöst anser jag. Om det förekommer är det ett symtom på att samhälle i obalans. Jag är starkt kritiskt mot den mediala uppmärksamheten på kvinnokliniken i Eskilstuna (vilket jag utvecklat tidigare i min egen blogg). Med kunskap om hur verksamheten fungerar på en kvinnoklinik menar jag att detta ärende borde ha hanterats i personalgruppen. Svensk abortlag i dag föreskriver att ingen kvinna behöver tala om sina skäl för abort och därför är det sannolikt att det är en gissning som verksamhetschefen har gått ut med.

    Om vi nu ändå misstänker att några kvinnor väljer abort pga av barnets kön så anser jag att bästa boten är att vi fortsätter att arbeta med attityder till flickor och pojkar, kvinnor och män. Vi har långt kvar tills det råder samma möjligheter för flickor som för pojkar i skola och i arbetsliv, vad gäller karriärmöjligheter, löner, ägande, deltagande i företagsstyrelser etc. etc. Vi har också en bit kvar tills män tar likvärdigt ansvar för sin avkomma som kvinnor.

    Jag menar också att VARJE BARN HAR RÄTT ATT VARA VÄLKOMMET till världen, först och främst av sin mamma ….som sannolikt blir den som kommer att ta störst ansvar för åtminstone den första sårbara och präglande tiden i livet.

    Jag har som gammal abortör gått många varv med mitt samvete i denna fråga. Min erfarenhet är att abort sällan eller aldrig är ett lättvindigt beslut för någon, att det blir en livserfarenhet som man bär med sig resten av livet….och att om kvinnan i fråga möts av respekt, empati och värme under beslutsprocessen och ingreppet så kan det bli en erfarenhet som hon mognar av, som gör henne bättre rustad för resten av livet. Det finns en hel del seriös forskning som visar att så är fallet.

    Det är lätt att ta principiell ställning mot abort när man inte mött de abortsökande kvinnorna i levande livet. En kollega till mig som under en tid var aktiv i ”Ja till livet” (eller en motsvarande rörelse) lämnade den gruppen efter information om hur abortsökande kvinnors verklighet ser ut. Jag var starkt berörd av ett möte med honom när han ödmjukt berättade att han tagit ställning utan att någonsin ha suttit ”i samma rum” som en abortsökande kvinna.

    Själv tackar jag fortfarande min skapare för att jag har haft möjlighet att möta många kvinnor i abortsituation, fått ta emot deras förtroende, fått följa deras vånda, deras krisbearbetning, ibland deras fortsatta liv. Jag är också tacksam för att jag har fått göra varsamma aborter med tvättade händer och rena instrument.

    Om vi tycker att aborttalen generellt är för höga i Sverige menar jag att vi ska verka för att det ska bli lättare att vara småbarnsförälder. Ett konkret förslag är 6 timmars arbetsdag för alla småbarnsföräldrar med bibehållen lön. Jag tycker också att vi ska träna unga pojkar och flickor i relaterande, kommunicerande och konfliktlösning så att de så småningom blir bättre rustade för familjelivets påfrestningar och orkar vara trofasta och kompetenta föräldrar. Skilsmässofrekvensen i Sverige idag är skrämmande hög.

    Tack för ordet….

  4. wow! Det här kallar jag för inlägg! Tack för det mycket utförliga svaret fairymary!

    Vad jag främst pekar på är att det börjat förekomma att blivande föräldrar i ett tidigt skede kontrollerar vad deras framtida barn kommer ha för kön. Därefter, om det till exempel inte var den önskade pojken eller flickan, så aborteras fostret och så försöker man igen.

    Denna utveckling måste vi stoppa, en selektering i livets startfas kan aldrig vara bra, i något avseende what so ever.

    Sedan är jag givetvis medveten om att det kan finnas hundra anledningar till aborter och att vi givetvis inte behöver rada upp dessa offentligt. Vad jag däremot vill framhålla är att en abort som preventivmetod är fel. Alla över tolv år vet vad som händer när två individer av olika kön idkar sexuellt umgänge. Att undvika ansvar för detta och sedan genomlida det psykiska efterspelet av en abort visar på dåligt omdöme och det tror jag de flesta kan skriva under på.

    Jag hade dock lite svårt att tyda, i din kommentar ovan, huruvida du varit anställd vid kvinnoklinik eller varit patient. Anledningen till min fråga var din breda erfarenhet i ämnet så hur du väljer att svara, om du svarar, är helt och hållet upp till dig 🙂

  5. Det är sjukligt hur man kan välja bort ett av könen. Båda är lika välkommna så hos mig! Kön har ingen betydelse!

  6. Sant som du säger Mikela, tack för kommentaren! 🙂

  7. Tack Al Nabone för att du tar upp debatten….
    den behöver hållas levande.

    Jag har arbetat ett långt yrkesliv vid en kvinnoklinik. Ett av mina allra första blogg-inlägg beskriver mer:

    http://fairymary.wordpress.com/2007/11/


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: